fredag 31 oktober 2008

Gaesong, Nordkorea 38.3064°N 126.9069°E

Trots att undertecknad försov sig tjugo minuter så hann vi i tid till mötesplatsen vid Gwanhwamuns tunnelbanestation. Klockan 06:15 avgick den halvfulla bussen mot den syd/nordkoreanska gränsen. Ombord var ett gäng glada sydkoreaner, tre amerikaner, två norrmän och två förväntansfulla svenskar :)

Efter ca en timme var vi ute ur Seoul och hade nått gränsstationen Dorosan. Här fick vi våra visum (modell större) som vi hängde runt halsen. Kan ju meddela att snöret var inte så bekvämt varpå vi snabbt utvecklad klåda. Efter diverse formaliteter (deposition av mobiltelefonen bland annat) och enorm förvirring över var vi skulle ta vägen (eftersom all information var på koreanska) så var vi igen ombord på bussen.
Laddade och klara händer det som alltid händer när vi reser - problem uppstår. Faxmaskinen som faxat listorna till Pyongyang (NK:s huvudstad) för godkännande har stött på problem. Kabeln under Gula Havet hade gått sönder så den faxade listan, som faxades samma dag som turen (varför ha framförhållning) var nu fast i Pyongyang och kunde inte skickas till gränsstationen. Efter en halvtimme var problem avvärjt och listorna kom fram. Grönt ljus för avfärd.

Efter ca fem minuter når vi fram till gränsen. Här går en enormt stor sydkoreansk soldat ombord i pilotbrillor och granskar oss. Var svinnervös ett tag, men det hela passerade utan problem. Bussen körde in i demilitariserade zonen och vi var så i ingemansland - mellan Sydkorea och Nordkorea, det finns ju gästvänligare platser i världen. Så passerar vi helt plötsligt skylten "개성시" (Gaesŏng-si), då var vi inne på nordkoreansk territorium. Bussen kör upp till en stor byggnad med säkerhetskontroll. Ett par stämplar och en snabb kroppsvisitering senare var vi så tillåtna att gå ombord på bussen igen. Ett par officiella nordkoreanska guider/tjänstemän med tillhörande politruk steg ombord och hälsade oss välkomna till Democratic People's Republic of Korea (hallåja!). En utläggning och 40 minuters guidning på koreanska följde samtidigt som vi tog oss på serpentinvägar till Pakyon Falls. En liten sångstund fick nordkoreanerna också till då guiden plötsligt brast ut i skönsång (två ggr!), var svårt att sluta fnissa..

Första anhalten var Pakyon Falls, ett av den koreanska halvöns tre mest kända vattenfall (37m). Det såg imponerande ut på bilderna med i själva verket var det baraen liten stril vatten som föll nedför ett litet berg. Här hade nordkoreanerna ställt upp fikastånd där man kunde köpa läsk, kaffe, te och snacks. Vi köpte två koppar nordkoreanskt kaffe (smakar som det låter, ja) och en liten kaka för att stilla hungern lite. I Gaesong är den officiella valutan dollar och allt man än ville köpa kostade en dollar, lycka! Vi blev snabbt kändisar bland sydkoreanerna, en liten herre ville bli fotad med oss och gav oss sitt visitkort, ett gäng ungdomar ville också fotografera oss och en man som var poet citerade dikter (på tyska!!) för oss.
Efter att ha avverkat ca två timmar vid fallen föstes vi återigen in i bussarna och kördes iväg till Tongilkwan Restaurant där vi bjöds på traditionell gaesongsk lunch i mässingsskålar och med 13 olika banchan (sidorätter). Maten var helt ok, men det kändes dumt att sitta och frossa när man vet att utanför de stängda portarna mot gatan svälter folk.

Efter lunchen fick vi kika in i souvenirshopen där de såldes böcker av Kim Jong-Il, nordkoreanska och kommunistiska pins och böcker med titlar såsom "U.S. Imperialists started the Korean War". Tyvärr är det illegalt att föra in kommunistiska/nordkoreanska grejer i Sydkorea så shopping var det inte tal om :(. Något besvikna och tjuriga satte vi oss i bussen och blev körda till ett tempel och sedan en bro vid namn Sonjuk. Denna bro byggdes år 919 och legenden säger att den siste mannen i Koryodynastin mördades här, blodspåren kan fortfarande ses.

Sista anhalten var Koryo Songkyunkwan, Koryomuseet. Museum var väl lite att ta i, då föremålen var få och inte särskilt intressanta. Vad som dock var intressant var butikerna utanför museet. Naturmedicin, nordkoreansk sprit, keramik etc etc såldes till billiga priser. Gaesong är tydligen världskänd (enligt nordkoreanerna) för sin fina keramik så jag och Makkan köpte varsin tekopp som souvenir. Vi köpte också varsin nordkoreansk öl och en flask soju för att det kan vara kul att prova. På bussen fick vi dock reda på att en flaska är maxgränsen och vi hade vars två. Herrarna Korrekta som vi är började vi hyperventilera och måla upp bilder av att för evigt spendera livet i ett koreanskt fängelse (och till råga på allt gäller min försäkring bara i Sydkorea, så någon mirakelräddning var det inte tal om). Vi löste dock problemet genom att gömma två flaskor på bussens hatthylla och låtsas som att det regnade.

Vi körde igenom centrala delarna av staden Gaesong (pop. 145,000) på vägen till de olika ställena. Eftersom vi inte fick fota ut från bussen blir det tyvärr ina bilder på myllrande människoliv. Livet var dock varken myllrande eller mänskligt. Det kändes som att hela Nordkorea var ett skådespel. Människorna såg ut som om de var utplacerade två och två och alla var fläckfritt klädda. Faktum är att smutsiga människor blev tvingade av de allestädes närvarande soldaterna att gömma sig då vi passerade! I Gaesong såg vi inte en enda affär, restaurang eller hårfrisörska. Det finns inga butiker, inga bilar (förutom en Volvo PV anno 1930!!!) och stadslivet präglas av nedgångna hus och tokbreda, tomma, avenyer.

Överallt finns soldater i löjligt stora hattar. När vi färdades på landsbygden såg vi bönder som plöjde fält med oxar och handplogar och soldater som vaktade små grusvägar straxs intill. Det kändes som att flyttas 200 år tillbaka i tiden. Riktigt sorgligt att sitta i en buss och peka och tala om detta land som är deras verklighet. Att se små barn växa upp i den här miljön och veta att de aldrig kommer veta om någon annan. att se gamla människor som levt i denna verklighet hela sitt liv och framförallt att se ungdomar i vår ålder som lever i detta isolerade land. De kommer aldrig få använda Internet, skicka ett sms eller sen Bond-filmer på bio. Saker som är självklart för oss kommer de aldrig att komma ens i närheten av. Att sedan som turist sitta i trygga bussar och titta på dem som apor får en att börja ifrågasätta sitt eget liv och leverne. Att åka in till Nordkorea, om så bara för en dag, gav mig verkligen en tankeställare. Nu vet jag hur hemskt de har det i länder som Nordkorea och det ger mig verkligen perspektiv på saker och ting. Låter löjligt kanske, men den korta dagstrippen gjorde stor inverkan på mig.

Tyvärr fotade jag inte så mkt utan Makkan stod för fotograferandet, ska försöka få hans bilder så snart som möjligt så ni kan få lite bilder inifrån världens mest isolerade och stängda land.

Inga kommentarer: